Egentligen måste alla utmana ödet, endast för att inse livets värde. Det är lätt att tro att det finns något som väntar på dig efter döden, men det är svårt att veta utan facit i hand för ingen har gett dig det beviset. I livet finns det inget måste, det finns inga krav. För den enda som styr din väg är du själv. Självständighet, något alla går igenom. Något du föds med, mamma ger mig budskap, hjälp att lyckas. Men en dag har jag lärt mig att gå på mina egna ben och utforska världen på egen hand. Det du har nu, kan du förlora imorgon. Och det du förlorar imorgon, hittar någon annan. Det är som en cirkel, det du ägt blir återvinning. Genom det inser du att du inte kan lita på någon, förtroende är det dyrbaraste vi kan ge, och det vi gör då är som att kasta pengar i sjön, du får ingenting utav det. Men det är det du inte får ut något av som ger dig lärdom, det enda felet du gör då är att inte minnas det. Utan du gör om det igen, det kan ta flera år innan du inser vad du gjorde fel. Men det är som att solskenet alltid skulle vara framme, det behövs regn för att veta när solen är som vackrast. Det är svårt att ta vara på livet varje dag, knappast någon som gör det. Men det inser ni när er ungdom blåste iväg av allt skit du valde att gå igenom. One life, svårt att tro. Lätt att glömma.
Den dagen du inser livets värde, är den dagen du är nära på att bli av med det.

Jag vet vad jag ska göra nu, för min skull och inte för någon annans..