Såhär ligger det till. Jag blev gravid med Jonathan och bestämde mig för att behålla barnet. Jag älskar Jonathan och kmr alltid att göra det han är en stor del i mitt liv tro mig. Han ska flytta tillbaks till Usa förmodligen, han bor i ett annat land. Jag går i skolan och har inte stöd från familj eller släkt. Jag har inget jobb, inga pengar & ingen egen bostad. Jonathan skulle funnits där för mig så gott de gick de vet jag. Men jag vill skaffa barn med den killen ja ska leva med, vi ska bo tsm inte halva sidan jordklotet i från varandra. Mitt barn ska få en trygg uppväxt och jag ska ha bra ekonomi. Jag tänkte för snabbt när det kom till beslutet att behålla barnet. Och både jag och Jonathan var jätteglada att vi skulle ha en bebis tsm men vi tänkte inte klart. Som Jonathan sa jag vill verkligen ha barn men inte under dom här omständigheterna det är själviskt och elakt mot barnet. Jag vet däremot att jag skulle bli en bra mamma och göra så gott jag kunde om jag valt att behålla barnet. Sen det här till sociala, man kan få hjälp, stöd, osv. Men jag vill inte vara ett socialfall, och knappt klara mig på dom pengarna varje månad. Jag vill ha ett jobb en god ekonomi. Däremot är Sverige ett av dom bästa länderna att skaffa barn i, hade jag bott i tex Usa hade jag fått vara ledig i 3 månader. Jag har inte direkt pratat med Jonathan och sagt att jag har valt att göra en abort men jag tror han förstår, vi båda vet att det blir bäst så. Och om vi är menade för varandra så är det så. Men jag fokuserar nu på skolan, vänner, familj och sedan vid 20-22 års ålder så kmr jag nog att skaffa en liten bebis. Jag älskar barn och det gör verkligen så ont i min själ att göra den här aborten, jag är inte tvingad jag vill. Men i tankarna finns ändå mitt lilla hjärta. På tisdag åker jag in på operation, har gått mer än 9 veckor snart så medicinsk kan jag inte göra längre. Nu har ni fått en inblick i hur jag tänker. Jag säger inte att det är fel att vara ung mamma, utan det är så jävla ballt och jag ser verkligen upp till dom, starka människor. Men dom brukar oftast få ekonimiskt stöd av föräldrar släkt eller kanske pojkvännen. Och jonathan skulle nog inte hjälpa till så mycket tror jag. Och min familj har inte den ekonomin att dom skulle kunna hjälpa mig. Jag väntar några år helt enkelt. Puss på er!